Kortare arbetsdag fixar biffen

På nationalekonomikursen har min föreläsare beskrivit 1800-talssamhället fram till första världskrigets utbrott som något av ett frihandelssamhälle. Brittiska medborgare, helst då manliga sådana, behövde bara ha sitt visitkort med sig på resor runt världen - ja, få gränser hindrade friheten på imperietiden!

Många borgare vill i dag tillbaka till den där tiden. Enligt högerns, nationalekonomernas, företagarnas - elitens - sätt att se på historien och utvecklingen är "välfärdsstaten" som formades under 1900-talet en dikeskörning för världssamhället.

Vi har kört fast i diket och måste kliva ur och skjuta på bilen bakifrån för att ta oss loss. Allt som krävs är att vi öppnar folkets ögon och lyckas bevisa att vi faktiskt har kört i diket och att de måste utstå lite pinor för att bilen ska komma upp på vägen igen. Vägen mot friheten.

Alla har vi upplevt att välfärdssystemen inte kan fortsätta som nu, samtidigt som arbetslivet och arbetsmarknaden formas efter "frihandelns" mönster. Parallellt med en permanent hög arbetslöshet i hela Europa och allt osäkrare jobb för de fortfarande anställda, vill högern sänka löner och ersättningar. Målet är att skapa en mindre rättvis arbetsmarknad, där en mer välmående övre medelklass och överklass kan efterfråga horder av underbetalda servicearbetare.

Diskussionen om arbetsdagens längd kommer sällan upp i diskussionerna, trots att den troligen är central i alla frågor som rör arbetet.

Såhär ser det ut: vi har för många människor som går arbetslösa. Vi har för stora vinster i företagen. Där tillväxt- och produktivitetsökningar under första halvan av 1900-talet gav en jämnare arbetsfördelning (kvinnor in i arbetslivet; arbetstidsförkortningar) tar näringslivet i dag ut en större profit än någonsin. Arbetet är fördelat på hårt pressade arbetande, som hålls i schack av en hård konkurrens från de arbetssökande massorna.

En lösning som varken innebär en återgång till 1800-talets samhälle eller fördjupar den "välfärdskris" vi nu befinner oss i, är att sänka arbetstiden. Vad är det som säger att arbetsdagen bestämt ska vara åtta timmar, oavsett hur behovet av arbete och utbudet av arbetskraft ser ut?

Jag tycker också att det finns anledning att ifrågasätta företagens förklaring till varför de agerar som de gör. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där profiten är en viktig drivkraft, men det innebär inte att vanligt folk ska undanhållas mer och mer av arbetets rikedomar i takt med att rikedomarna växer och den globala marknaden dominerar allt mer.

Huvuddelen av pengarna i samhället borde cirkulera bland huvuddelen av befolkningen, om man ska utgå från ett demokratiresonemang. Så är det inte i dag; uppe i elitens salonger fylls kontona på allt snabbare. Politiska beslut ligger bakom den utvecklingen, och på samma sätt kan politiska beslut återkalla rikedomsansamlingen! Låt oss exempelvis instifta den ofrivilliga välgörenhetsfonden "Arbetets fond". Däri lägger staten X antal konfiskerade miljarder kronor varje år, som efter demokratiska beslut tas från mänskor som behöver dem mindre, för att sedan delas ut som anställningar till vanliga svenssons och ännu mindre lyckligt lottade. Sextimmarsjobb, med föredömligt starka arbetsrättsliga villkor... Arbetets fond-jobben skulle på sikt sätta en ny standard för hela det svenska arbetslivet.

Visionärt värre. Vänstern saknar visioner, och av någon anledning får jag kalla kårar av högerns. Bra idéer kan med fördel postas som kommentarer här på bloggen, för att sedan mailas till statsministern.

Liberalerna hävdar bestämt att eftersom vi löser upp gränserna - allt enligt naturlagarna, som för oss tillbaka till det viktorianska 1800-talet - går det inte att fortsätta med det politiska projektet välfärdsstaten. Jag hävdar bestämt att liberalernas teorier om frihet och ekonomiska lagar, om något, bevisar min tes om att liberalismen är ett bristsymptom. När utvecklingen av resursfördelningen i samhället blir så vrickat orättvis att hela samhällsdebatten vrider sig av social oro, då kommer borgarna med sina fantasier om "pre-välfärdssamhällets" överlägsenhet.

Bara för att jävlas med borgarna är det därför dags att lägga i en högre växel på välfärdsstaten. Återkommunalisera, höj skatterna och reglera mera. Att mota högern i grind ger, på ekonomispråk, positiva externa effekter. Inte minst ett bättre och mer solidariskt samhälle.

Folkbildningen och dess antagonister

För två veckor sedan kom regeringens proposition om folkbildningen. I den framgår att riktlinjerna för hur folkbildningsverksamheten ska skötas ligger fast men att

regeringen avser att återkomma med förslag om höjning av folkbildningsanslaget.

Det är positivt, om än lite otydligt. Både studieförbundens och folkhögskolornas ekonomiska förutsättningar har försämrats, eftersom statsbidraget hållits på ungefär samma nivå de senaste tio åren (vilket, på grund av kostnadsökningar, naturligtvis inneburit en faktisk försämring av den reella ekonomiska situationen). Folkbildningen måste få starkare ekonomiska resurser.

Själv går jag just i detta nu på en folkhögskola för att läsa in gymnasiet. Det här året har för mig inneburit en förändrad syn på utbildning och utbildningens möjligheter. Folkhögskolans pedagogiska modell är inte inriktad på prestation, utan på lärande genom mötet mellan människor. Här utdelas inga betyg – det vore ett uttryck för en maktrelation mellan lärare och elev som inte existerar i folkbildningstraditionen.

Riktlinjerna för folkbildningen är enkla. Riksdagen sätter upp målsättningar och tilldelar pengar, folkbildningen tar sedan själv hand om och fördelar pengarna på folkhögskolorna och studieförbunden. Det är i all sin enkelhet ett genialiskt system som idag gör folkbildningen till en mycket fri form för vuxenutbildning. Det resulterar framförallt i att folkbildningen blir vad deltagarna gör den till. Som Folkhögskolornas informationstjänst uttrycker det:

Friheten från centrala läroplaner ger möjlighet att se varje studerande som en pedagogisk resurs. De erfarenheter man bär med sig kan tas till vara, stötas och blötas mot varandras erfarenheter och mot etablerade kunskaper. Var och en blir medskapande i en gemensam resa. Även om rubrik och ämnesinnehåll är detsamma på en folkhögskolekurs år efter år, blir resultatet annorlunda. Människorna är andra, erfarenheterna andra, samtalet dem emellan blir ett annat.

Det är så fint formulerat att det nästan låter frireligiöst, men bakom orden finns en verklighet som för mig är helt klart verklig. Samtalsklimatet, erfarenhetsutbytet elever och lärare emellan är någonting kvalitativt annorlunda än vid något annat tillfälle av min skolgång (inklusive min upplevelse av ”vanlig” vuxenutbildning). Visserligen är den här skolan den enda folkhögskola jag varit elev på, men det här verkar vara många andras erfarenhet av skolformen.

Så vad har det här att göra med den här bloggens ideologiska grundsyn att göra? Rätt mycket, faktiskt.

Folkbildningsorganisationerna (folkhögskolor, studieförbund) är i många fall starkt folkrörelsepräglade. Det märks i verksamheten. Det finns en människosyn som härstammar från de svenska folkrörelsernas hundraåriga arbete. Det handlar om synen på vanliga människor som kulturbärande och skapande, fyllda av erfarenhet och möjligheter till förändring. Det handlar om idén att människor som slår sig samman kan lära av varandra och förändra tillsammans. Det här är själva essensen i all folkbildande verksamhet. Inte så att varje studiecirkel och folkhögskola är en revolutionär smältdegel, men i mötet mellan alldeles vanliga människor och lär av varandra, utvecklas, finns faktiskt någonting som i sig är lite grann samhällsomstörtande.

Men folkbildningen har antagonister. Som är självklart med så gott som alla progressiva samhällsfenomen kommer reaktionen högerifrån. Moderaterna gillar att lyfta fram studiecirklarna som ett exempel på ”slöseri med skattepengar”, att skattemedel går till att finansiera människors hobbyverksamhet. Därför vill man ge folkbildningen mindre resurser.

Man kan mena att det här ställningstagandet bara handlar om okunskap, en oförståelse om folkbildningens drivkrafter och funktion. Men det är mer än så – det handlar om människosyn. I det moderata samhället är människor reducerade till deras finansiella värde och utbildningen ska vara den yttersta garanten för kapitalismens idémässiga överbyggnad - en reproducering av klassamhällets ideologiska grund. En utbildningsform som bygger på människors deltagande och erfarenhetsutbyte, men framförallt på människors intresse för att lära sig istället för den hegemoniska idén om vad som ska läras ut för att trygga klassordningen, sticker så klart i ögonen på högern.

För folkbildningen – rösta mot en borgerlig regering!
(se där, det är mycket man kan göra slogans av i år)

Mer nätvideo åt folket!

SVT har en minimal budget för sin nätsatsning. Folk ska kunna se på materialet, men bara till en viss gräns. När det blir populärt minskar SVT på kvalitén och skär ner i utbudet. Det är helt galet om man vill bli ett lyckat medieföretag. En artikel från TT Spektra ger mer information.

En politik för media åt alla - god tillgänglighet till fakta, reprisering av program och annat som lämpligen görs via nätet - kräver gedigna satsningar. SVT:s "Öppet arkiv" har blivit populärt, med klassiska klipp ur arkivet som alla har tillgång till.

De senaste buden från regeringen när det gäller public service är att även datorn ska räknas som avgiftsförpliktad mottagare av tevemediet. Därmed borde också respekten för oss som väljer att se exempelvis dokumentärer en bättre tid på dygnet vara högre på SVT än den är nu. Som konkurrens till andra medieföretags eländiga snask och smask borde public service se till att sopa banan med de kommersiella kanalerna redan tidigt.

Bygg ut kapaciteten - ge oss fler gigabytes av nätvideo!

One down, plenty to go?

Det sägs nu att den så kallade Hagamannen är gripen. I den sedan några månader tillbaka upphaussade stämningen når vi nu klimax: Umeås kvinnor är fria!

Mannen som med största sannolikhet har begått denna serie av grova brott mot kvinnor är inte riktigt den där enstöringen man trodde att han skulle vara. Han är en vanlig Svensson, som gick fordonsprogrammet och har familj där hemma. En schysst, hjälpsam kille som jobbar på verkstad. Och våldtar kvinnor om nätterna.

Våld mot kvinnor är något som har hamnat i fokus på senare tid, och just i fallet Hagamannen är det tacknämligt smidigt för media att visa vilken systematik det finns bakom denna människas gärning. Men man tar inte gärna upp sådant som faktiskt ligger i förgrunden vid fler övergrepp: sjuka mans- och kvinnoideal, brist på stöd och hjälp till utsatta kvinnor och män, det strukturella maktsystemet.

Oron för att bli överfallen på väg hem en kväll är en liten del av kvinnoförtrycket, som får mycket stor uppmärksamhet tack vare att det säljer rubriker. Vem vill väl inte frossa i nuvarande Hagamannens karriär som monster? Skräcken som så många kvinnor utsatts för blir på så sätt något som härleds till en person, till en psykotisk hjärna. Att serieöverfallen skulle vara en extrem yttring av de generella, strukturella maktförhållandena mellan män och kvinnor hittar man knappast teorier kring på nyhetsplats.

ÖP har listat anmälningar i Jämtlands län där män har våldfört sig på kvinnor. Hittills i år räknar de, i dagens papperstidning, till 31 stycken. Många kvinnor lever i ett helvete också i vårt län, med män i deras närhet som misshandlar, kränker och hotar dem. Många unga tjejer far illa när de luras in i beroendeförhållanden till snuskgubbar som förser dem med alkohol. Många har det psykiskt tungt med alkoholiserade närstående som aldrig skänker dem någon ro.

Bland nyhetsartiklarna dominerar bilden av (invandrar)ungdomar som begår gruppvåldtäkter, samt (utomnordiska) hallickar som behandlar sina prostituerade omänskligt. Återigen handlar det om enskilda (om än ibland direkt organiserade) historier som säljer stort i kommersiella medier.

På senare tid har också övergrepp mot minderåriga hamnat på löpsedlarna, sedan lagarna för att skydda unga (tjejer) skärptes. På så vis har vi fått en debatt som börjar bli intressant: hur uppmärksammar och motverkar samhället våldet mot kvinnor?

Ytterligare lagstiftning har knappast mer än marginellt förbättrat situationen, men har spelat en viktig roll för samhällsdebatten, till exempel när lagråden i Högsta domstolen träffar nya prejudikat. Genom bestämda politiska kampanjer och åtgärder har framför allt vänstern pressat fram en situation där övergreppen inte passerar tyst förbi. Det är maktbalansen i sig som debatten måste tas kring.

Att vara man ska inte innebära rätten att - oavsett om man är psykiskt sjuk, alkoholpåverkad eller bara äcklig - utöva makt över kvinnor. Tjejer som växer upp i dag ska inte bli ännu en generation kuvade, skrämda kvinnor. De ska ha möjlighet till respekt, makt och trygghet på samma sätt som män - och där är inte massmedia tillräckliga verktyg. För en schysstare könsmaktbalans krävs feministiskt självförsvar på schemat och betydligt mer resurser till tjej- och kvinnojourer.

Se där, ännu några skäl att inte rösta på "det finns inga strukturella samhällsproblem - bara konflikter mellan individer"-partier i höst.

En god illustration över det rådande politiska samtalsklimatet

Anders G Hökmark i förra veckans riksdagsdebatt om ungdomsarbetslösheten:

Jag tycker ärligt talat att statsrådet [Hans] Karlsson ser ganska trött ut. På något sätt har jag en känsla av att han drömmer om senseptemberdagar på Öland och att få ströva omkring där utan tyngande debatter och frågesvar och få känna att han gör en insats för entomologin när han fångar fjärilar eftersom han där är en auktoritet. Det erkännandet tycker jag att vi ska ge honom. [...] Hans Karlsson bör lämna sitt jobb efter valet. Det tror jag att ganska många, både unga och gamla, inser. Lycka till med fjärilsfångandet. Där tror jag framtiden ligger.

Utrikespolitiken och självständigheten

Fredrik Reinfeldt har en poäng i det han spontant sa om utnämningen av Jan Eliasson till utrikesminister: "Det faktum att man väljer Jan Eliasson kan nog lägga grund för en mer nyanserad och verklighetsnära bild av USA."

Den svenska regeringens utrikes- och säkerhetspolitik är EU-centrerad. Frågor får i stort sett den prioritet som övriga EU sätter på dem. Där svenska regeringar tidigare i historien har kunnat skicka förhandlare för att marknadsföra Sverige som en fredsmäklare utan stormaktens ekonomiska intressen, står i dag EU-kommissionens José Manuel Barroso och hytter med näven mot ännu icke kuvade länder. Maila Barroso på den här adressen sg-web-president@cec.eu.int och skriv att han inte har vår välsignelse, vetja.

Jan Eliassons bakgrund i FN - och det faktum att han håller till i New York - gör att han knappast står lika djupt i EU-träsket som exempelvis Anna Lindh eller Laila Freivalds gjorde. Carin Jämtin som biträdande utrikesminister (en post som nog kan vara bra, med tanke på att hon sedan tidigare ansvarar för de viktiga biståndsfrågorna) tror jag innebär att Sveriges utrikespolitik har en chans att bli åtminstone lite bättre.

Med ett starkt fokus på att utrikespolitiken ska föras gemensamt inom EU slipper Sverige ta ställning självständigt. Synen på demokrati som någonting man bygger i hela Europa med närområden genom att förhandla med kandidatländer om EU-medlemskap är problematisk. Resonemanget bygger på att EU i sig är ett demokratiprojekt, som blir en större garant för fred och demokrati ju mer dess makt ökar. Vilka följderna blir i omvärlden är kanske lite svåra att överblicka än, eftersom unionsutvecklingen ännu accelererar för fullt, men det handlar knappast om osjälviskt fredsbyggande när EU inrättar en unionsarmé...

Uppgörelsen mellan s, m, kd och c om säkerhetspolitiken gör oss alltmer militärt beroende av Nato och Förenta staterna. Genom vårt aktiva deltagande i Partnerskap för fred, en sorts bihang till Nato, skapar vi också goda militära kontakter med länder som Vitryssland, Turkmenistan och Azerbajdzjan. Att samarbeta för demokrati med länder som med vapen bekämpar den, är kanske moraliskt dåligt. Framför allt visar det dock att Sverige hellre arbetar enligt Förenta staternas prioritering i bekämpning av global terrorism - inte sällan med hjälp av statsterrorism - än på allvar bidrar till hållbar demokrati och självständig utveckling.

Samarbetet mellan EU och Förenta staterna i militära aktioner lär komma att bli mer påtagligt än konflikterna mellan dem, när väl den europeiska armén är skapad. Annars brukar ju "EU som motvikt mot USA" betonas av framför allt sossar. Sveriges roll tycker jag belystes väl av en bilaga i Dagens industri tidigare denna månad, finansierad av Försvarsmakten och militärindustrin. Sverige, står det, ska gå in hårt för det nya globala säkerhetsläget. Vi ska satsa på en expansiv exportpolitik, eftersom vi redan nu ligger i världstopp bland tillverkare av försvarsmateriel.

Om man undersöker försvarsindustrins roll i utrikespolitiken - en procent av landets exportinkomster kommer från vapenexporten - ser man att det där snacket om Sverige som ett schysst land faller ganska platt. Sverige vill bli bäst i klassen på att "ställa upp", alltså på att under EU-flagg exportera avancerade vapensystem.

En utrikespolitik där fokus ligger på vad man kallar vår gemensamma säkerhet - alltså staters underrättelse- och militära samarbete - inom EU och Euroatlantiska Partnerskapsrådet, blir inte en utrikespolitik som rimmar särskilt bra med tanken om FN som global fredsorganisation. FN trängs ner på agendan när samarbete med Nato-allierade länder lyfts högre. Strategiskt viktiga konflikter, där de samarbetande regeringarna har intressen, blir förstås viktigare än andra frågor, där FN kanske skulle ha prioriterat annorlunda. Laila Freivalds tal i Östersund är oroande.

Förenta Nationerna ersätts, likt generell välfärd för alla, av enskilda initiativ när dess organisation underfinansieras. När Förenta staterna struntar i att betala sin medlemsavgift och ignorerar FN:s regler, och samtidigt bildar allianser utom FN:s kontroll, är det extra viktigt att länder som Sverige agerar kraftfullt. Det har vi inte gjort. Regeringen har tigit sig igenom år av folkrättsvidriga krig, ockupation och hot mot hela omvärlden från Förenta staterna. Vid vissa tillfällen har tystnaden slagit över i direkt stöd till krigsmaskineriet.

Vad jag hoppas ska hända med nuvarande ledarduo är att Sverige ska hitta en lite annan politik igen. Norge har, genom en offensiv regeringsförklaring (kapitel två), gjort så - trots att landet är Nato-medlem. Vi kan under rådande omständigheter inte hoppas på en svensk utrikespolitik där rätten till nationell självständighet och demokratibyggande på lokala villkor står i centrum, men krypandet för den amerikanska krigsmakten kan åtminstone minska.

Att Sverige lika aktivt som nu står i Washingtons tjänst är destruktivt. Vi måste börja bryta den utveckling som gör oss alltmer beroende av krigsapparaten och som bidrar till militariseringen av vår omvärld. Sverige kommer inte att få en bra och folkligt förankrad internationell politik bara därför att vi får nya statsråd. Det krävs ett omfattande politiskt arbete för sådana förändringar.

Några strån till stacken kommer Ung Vänster att dra, när vi i år lyfter frågorna om internationell solidaritet, stopp för ockupationer och kamp mot förtryck. Vi kommer att tydliggöra att Förenta staterna inte bara är den goda samarbetspartnern, utan också den främsta garanten för global skräck och polarisering.

Ung på arbetsmarknaden

I onsdags var det riksdagsdebatt om ungdomsarbetslösheten. Samtidigt rasar striden om ungdomars anställningstrygghet i Frankrike. Lite mer lågmält är det i Sverige, men visst blir ungdomars villkor på arbetsmarknaden en viktig valfråga. Det är bra, ungdomsarbetslösheten och unga människors villkor i arbetslivet får sällan det utrymme frågan förtjänar.

Det parti som gjort ämnet till ”sitt” den senaste tiden är centerpartiet.

Maud Olofsson skriver på DN Debatt 3/2 att”…vi har ett ganska högt löneläge för unga. […] Det är förhållandevis dyrt att anställa yngre utan erfarenhet och förhållandevis billigt att anställa medelålders med lång erfarenhet”.

I debattartikeln berörs inte lönenivåerna mer än just här ovan, men det är värt att dröja sig kvar vid. Grundläggande i den borgerliga Alliansens fördelningspolitik är att ta pengar från gemensamma trygghetssystem och ge pengar till skattesänkningar för de allra rikaste – t ex genom att man vill sänka ersättningsnivån i a-kassan till 70 procent efter 200 dagar.

De här två sakerna - att Maud Olofsson tycker att ungdomar tjänar för mycket och att Alliansen vill att långtidsarbetslösa ska få ett ännu snävare ekonomiskt utrymme – hänger ihop. Sänkt a-kasseersättning skapar lönetryck nedåt, vi kommer att se en generell sänkning av lönerna i okvalificerade yrken, därför att det alltid finns någon annan som berövats sin trygghet i ersättning och är beredd att ta ditt jobb om du säger emot arbetsgivaren. Alliansens politik är en politik för sänkta löner.

Enligt arbetslivsminister Hans Karlsson skulle en arbetslös ung människa i Alliansens Sverige få (räknat på en genomsnittslön) 3 000 kr mindre i månaden i arbetslöshetsersättning. I de första åren efter uppbrottet från föräldrahemmet ingår för de allra flesta av oss, oavsett om vi arbetar eller studerar, ett liv på den ekonomiska marginalen. 3 000 kr är mycket pengar.

Maud Olofsson skriver också att ”vissa lättnader i arbetsrätten skulle vara ett kraftfullt incitament för företag att anställa fler yngre personer”. Men centerpartiets förslag går inte ut på att ”göra vissa lättnader i arbetsrätten”. Det går ut på att slopa arbetsrätten helt och hållet för ungdomar. Arbetsgivaren ska när som helst kunna säga ”gå hem och kom inte tillbaka”.

Men det allra märkligaste med förslaget är ett det utgår från en verklighetsbild där ungdomar har en mycket stark anställningstrygghet. Så är det inte. Bland LO-män i åldrarna 16-24 år har 24 procent en tillfällig anställning, hos kvinnor i samma ålderskategori är andelen 46 procent (2003). Mellan 1990 och 2002 ökade andelen tillfälligt anställda i åldern 20-24 med 27 procent. Samtidigt minskade antalet fast anställda i samma grupp med 53 procent.

Det här ska ställas mot bakgrunden att samma mönster kan ses över hela den arbetande befolkningen, fasta anställningar har minskat och tillfälliga har ökat. Men hos unga människor är förändringen mycket mer tydlig.

Samma sak gäller för deltidsanställningar. 1990 hade 92 procent av de arbetande tjugoåriga männen en heltidsanställning, år 2000 var siffran 73 procent. Samma siffror för kvinnor är ett nästan skrämmande bevis på en könsuppdelad arbetsmarknad: 1990 hade 71 procent av de yrkesverksamma kvinnorna vid 20 en heltidsanställning, 2000 var siffran 45 procent.

Generellt är de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden kvinnor, invandrare och just ungdomar. Det är oss under 26 som centerpartiet nu vill göra rättslösa på jobbet, för att ”sänka tröskeln”.

Men skapar inte ”vissa lättnader i arbetsrätten” fler jobb för ungdomar? Är det inte så att arbetsgivaren är mer benägen att anställa om den slipper ta hänsyn till en massa lagar som skyddar den anställde? Det låter väl rimligt i teorin, men det finns inga fakta som styrker den idén. Däremot kan vi i de senaste 15 åren tydligt se att hög arbetslöshet sammanfaller med sämre anställningstrygghet och att sämre anställningstrygghet inte alls leder till fler i arbete.

I början av nittiotalet, till följd av lågkonjunkturen och de omfattande nedskärningarna, försvann 600 000 jobb från den svenska arbetsmarknaden. Sedan dess har arbetslösheten visserligen förmildrats en aning, men inte tagits tillbaka till samma nivåer som innan 90-talskrisen. Som jag visat ovan har ungdomars otrygghet på arbetsmarknaden ökat under just den här perioden, när den totala arbetslösheten stigit.

Det här är inte konstigt. Varje människa som blir arbetslös innebär en liten maktförskjutning på arbetsmarknaden. Många arbetslösa innebär att arbetsgivarna har mer makt att sätta sina egna villkor, för om du vill ha fast anställning finns det alltid någon annan arbetslös som är beredd att acceptera mindre trygghet. Därför ökar de osäkra anställningsformerna i tider av hög arbetslöshet.

Därför är det så viktigt att fortsätta försvara tryggheten för den som är anställd. Högern vill hela tiden hävda att vänstern inte bryr sig om de som står utanför arbete, men vi måste se att de två grupperna hänger ihop. Den som är anställd tjänar på lägre arbetslöshet för det leder till mer trygghet och den som är arbetslös tjänar på den tryggheten för det innebär att arbetsgivaren inte kan ställa arbetslösa mot varandra. Det handlar om gemensamma intressen, solidaritet.

Naturligtvis finns det en väg framåt. Det är viktigt att ta det politiska initiativet ifrån de som vill rycka undan våra rättigheter. Budskapet ska hamras in: fler ska jobba i offentlig sektor, mer ska göras och det ska göras bättre. Utbyggd välfärd leder till fler i arbete leder till trygghet i arbetslivet leder till ett väldigt mycket bättre samhälle än det vi får när vi låter högern och arbetsgivarna sätta villkoren för hur vi ska arbeta. Arbetslösheten ska tvingas tillbaka med offensiva välfärdssatsningar – högern ska tvingas tillbaka genom diskussion, kunskap och en ständigt pågående kamp för alla människors rätt till ett arbete under trygga förhållanden.

Mer läsning:
Alla siffror kommer från LO:s rapport Ungdomars situation på och utanför arbetsmarknaden.

En ny röst

Vi heter Nisse Sandqvist och Erik Wiklund, det här är vår nya gemensamma blogg. Den ska regelbundet uppdateras med artiklar, analyser och kommentarer till aktuella händelser – alltid med ett tydligt vänsterperspektiv. Vi vill fördjupa det som i den borgerliga mediadominansen förenklas eller förvrängs och vi vill bredda perspektiven bortom den trånga världsuppfattning som erbjuds och reproduceras i ett kapitalistiskt, patriarkalt samhälle. Vår första prioritering är att genom det skrivna ordet göra allt vi kan för att förhindra en borgerlig valseger.

Vi har både en flerårig bakgrund i Ung Vänster och Vänsterpartiet. Det gör att vi förstår att det politiska arbete som krävs för en samhällsförändring som ligger i de flesta människors intresse – en förändring för minskade klass- och könsklyftor – inte kan utföras på Internet. Den grundläggande omgestaltningen av samhället kan bara komma till stånd genom människors medvetna organisering för ett försvar och en utvidgning av våra rättigheter. Därför kommer vi båda att vara fysiskt aktiva i Ung Vänsters och vänsterpartiets respektive valrörelser – vi ska dela flygblad, debattera och hålla klasspresentationer, allt vi kan för att se till att det är vänstern som sätter dagordningen i den politiska diskussionen ända fram till valdagen. Vi tycker ändå att bloggen är ett användbart politiskt verktyg, som ger oss möjlighet att både snabbt kommentera händelser och att fördjupat försöka förstå vår omvärld. Här kan vi utvecklas som politiska varelser, i ett utrymme som är öppet för alla att läsa och fritt för oss att använda.

Vi lovar inga mirakel eller fantastiska avslöjanden, men vi lovar regelbundna uppdateringar av initierade, välskrivna och faktarika artiklar varje vardag och enstaka, kortare texter dagarna däremellan.

Den radikala bloggsfären har fått en ny och annorlunda röst – nu kör vi så det ryker!